Jag såg Amy dokumentären – ville börja kröka igen

Under julhelgen visades den omtalade dokumentären om Amy Winehouse. En två timmar lång film där man får följa Amys fruktansvärda missbruk och hennes otroliga talang. Många av mina vänner såg dokumentären på juldagen men jag höll mig lång ifrån kanalen som visade den.
Jag har varit nykter i nästan sju år och det är få gånger jag känt sug efter att dricka under alla dessa år. Men när jag såg dokumentären om Amy i somras ville jag kröka mer än någonsin. De flesta tycker att Amy hade är ett hemskt livsöde och lider medan de tittar på dokumentären. Och ja, hennes liv blev väldigt tragiskt men jag tyckte knappt synd om henne när jag själv kollade. Jag var avundsjuk. När klippen då hon var full och hög började visas började jag känna suget komma smygandes i kroppen och ju hemskare scener som visades desto starkare blev mitt sug.
När jag tittat klart på hela dokumentären satt jag i soffan och stirrade in i väggen framför mig. ”Vad tror jag att jag håller på med? Vem försöker jag vara?”. Jag kände hur mitt ”sjuka jag” började prata med mig. Berätta för mig att jag inte är värd allt jag hade. Att jag lurat alla runt omkring mig och att det enda jag egentligen duger till är att kröka och knarka.
Jag satte på Amy Winehouse på Spotify och började kedjeröka i mitt fönster. Jag fantiserade om att dra till Paris där ingen känner mig och där jag kan börja dricka igen.
Efter någon timme vaknade en liten del av mig upp och såg vad som höll på att hända. Jag släckte ciggen, stängde av musiken och tog mig ut på en promenad. Nej, nej, nej. Jag vill inte. Jag vill inte dricka. Jag kan leva ett bra liv. Jag är värd det här livet.
Jag lyckades ta mig ur mitt destruktiva tänkande. Jag kom tillbaka till mina friska tankar och tack och lov hände ingenting. Men jag fick ett kvitto på att min beroendesjukdom aldrig kommer att försvinna. Att jag aktivt måste jobba på att hålla min friska sida starkare än min sjuka. För det minimerar risken att mitt sjuka jag gör sig påmint. Som Per Holknekt nyligen sa i ”Min sanning” i SVT – ”Beroendesjukdomen går inte bort, den är inte mekaniskt, den är känslomässig. Den sitter i vår märg, den går inte bort”.
Läs även: ”Ja, man kan vara 20 år och alkoholist”

Kommentarer

  1. Angelica

    Känner också så väl igen mig i detta men då när det gäller ätstörning. Man måste hela tiden se till att hålla balansen o inte låta den dominera. Den vinner gärna om man inte ser upp! Nosar man på ett glas vin är det antagligen detsamma som att alltid "hoppa över en macka"…

  2. Emelie

    Usch tycker det är så hemskt att dokumentären ska dra upp sådana känslor för dig när den för mig som aldrig haft några missbruksproblem bara känns hemskt och tycker synd om henne. Du är så jävla grym och bäst och du FÖRTJÄNAR VERKLIGEN det livet du har lyckats bygga upp för dig själv, glöm aldrig det! <33

  3. Mathilda

    Väldigt starkt!
    Själv försöker jag varje helg att inte gå för grupptrycket och börja dricka (är 17)
    vissa dagar så känner man nej fuck it och bara vill men längst inne vet jag att jag inte vill.
    Lätt ämne som tyvärr är väldigt svårt:)

  4. Anna

    Kære Josefin
    TAK fordi du bliver ved med at dele din historie, du er utroligt inspirerende og ikke mindst modig. Det betyder så meget at en ung (sej!) kvinde som dig, tør fortælle om at alkoholafhængighed kan ramme alle. Jeg tror på, at du gør en kæmpe forskel.
    Hav et fantastisk nytår <3

  5. Clara, Bossbloggen

    Kan uppleva att liknande demoner hälsar på gällande min fd anorexi och ortorexi emellanåt. Jag får inte börja svaja med maten, laborera med dieter eller börja tänka "träna för att gå ner i vikt". Då börjar de destruktiva tankarna snurra och det krävs en mentalitet av stål för att bryta dem. Tycker du sammanfattar det fint med att "hålla sin friska sida starkare än den sjuka" – det är ungefär så det känns. Heja dig i detta! Du är awesome och förtjänar all lycka 🙂

  6. Ida

    Så stark av dig att skriva detta, Josefin<3
    Jag tror det är väldigt vanligt att demonerna hälsar på lite då och då. Det kan vara när man minst anar det men det kan också triggas igång, som det gjorde för dig den här gången. Du är så sjukt stark och allt det du har nu förtjänar DU. Det kom inte gratis. Det kom för att DU reste dig upp och kämpade för det. DU är fantastisk och du inspirerar så många med det du gör. Inklusive mig! Du besitter så många talanger och egenskaper och jag har all tro i världen på dig.
    Tack för dig <3 <3 All kärlek, finaste du.

  7. Eva

    Tack Josefine, jag tror jag hoppar över den där dokumentären! Har precis hittat din blogg och älskar din härliga glow, tappa inte den. Jag har varit nykter nui straxt över ett år och livet blir bara bättre och bättre 🙂 Du är en fin inspirationskälla!

×

Josefin Dahlberg

Hej sunshine!

Glittra till din mejlinkorg – Signa upp dig på mitt nyhetsbrev!